Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

tisdag 23 januari 2018

Vilda och dynamiska runor för vår tid

När det rör sig i den kosmiska väven föds nya tankar också i den ordinära verkligheten. Impulsen kommer från Drömtiden som har sin egen logik och följer sina egna inre lagar för att vid en bestämd tidpunkt springa fram likt en källa. Känsliga människor läser av dessa impulser på olika sätt och därför kan en impuls från Drömtiden ta sig en mångfald olika uttryck. Just nu visar sig detta bl a i ett stigande intresse för runmagi, framför allt den riktning som betraktar runorna som cykliska processer stadda i en ständig förändring. Och som, förstås, baseras på teorin om de 24 runorna som en uthark.

Nu har ytterligare en runmagiker manifesterat en sådan hållning i en bok som är en ambitiös och genomarbetad introduktion till utharkens kosmos. Författaren heter Sofia Karin Axelsson och hennes bok Vilda Runor – magiska tecken i VarDagen (Livsströmmen 2017). Axelsson beskrivs som ”praktiserande häxa med förkärlek för fornnordiskit inspirerad magi”. Hon har tidigare gett ut boken Nordiska Gudinnor – VarDagsmagi för dagens kvinnor, är bosatt i USA där hon är medredaktör för den andliga tidskriften The Echo World.
Axelsson förklarar begreppet ”vilda runor” med att runorna aldrig kan kapslas in och tämjas: ”Runorna är vad de är, de lever och anpassar sig till den tid de rör sig i och visar olika ansikten för dem som samverkar med dem.” Just så är det! Vi kan inte beordra eller befalla runorna att göra saker och ting, vi kan bara samverka med dem och när vi utan självviktighet samverkar med dem kommer de också att tala till oss och avslöja sina hemligheter. Jag gillar Axelssons grundhållning att runorna är ”grundläggande livskrafter som innefattar allt som existerar”, ”en ständigt flödande helhet, utan början och utan slut” och hennes attityd att runorna ”måste upplevas av var och en direkt”. 
Boken är en systematisk genomgång av utharkens 24 runor där runorna får varsitt fylligt kapitel och här har Axelsson gjort några innovativa saker. Varje kapitel inleds med en berättelse som hon kallar saga och som försöker sätta in respektive runa i ett större sammanhang. Ibland har sagan sin bas i någon fornnordisk myt men för det mesta handlar det om Axelssons egenskapade berättelser på ett skimrande språk. Ett sätt att lära sig av runorna är att ”bära runor” och här har Axelsson en del kreativa förslag om hur en kan visualisera runorna i olika kroppsdelar för att maxa inlärningen. Hon har också för varje runa något som hon kallar ”ögonblick” som innehåller ett 20-tal olika begrepp som inspiration för läsarens fortsatta runarbete. För Ur-runan är det begrepp som Noll, Tomhet, Urtid, Styrka, Början, Den Kosmiska Kon, Drömmaren etc. För varje runa beskriver hon också olika strukturerade övningar eller ceremonier som kan göras dels hemma, dels i naturen för att utröna runans innebörd. Varje runa är dessutom kongenialt illustrerad med teckningar som för tankarna till klippmålningar och hällristningar. Mycket snyggt!
När det gäller Axelssons texter om varje enskild runas innebörd tycker jag att hon blir alldeles för långrandig. Det ska inte behövas två sidor för att beskriva essensen hos en runa. Om hennes ”ögonblick” är en inspiration för läsaren så kan de långa runbeskrivningarna tvärtemot hämma och begränsa läsarens upptäckarlusta. Det finns också en risk för att texten trivialiserar och spär ut runans essens. Boken hade alltså vunnit på att kortas rejält. Och även om Vilda Runor ska ses som en introduktion till runmagin så är det ett par viktiga dimensioner jag saknar. Ingenstans ägnar sig Axelsson åt runornas ljud, alltså deras arketypiska namn; hon använder konsekvent översättningar som Vagnsrunan, Fackelrunan, Hästrunan etc. Där missar hon en stor potential. Jag ser runorna som 24 olika frekvenser av Urjätten Ymers allra första vrål under skapelseakten och att sjunga runor är att ta del av denna kosmiska historia. Inte heller nämns något om den komplexa, intrikata och kraftfulla talmagi som ryms i utharken och Axelsson tycks inte heller ha tagit till sig upptäckten av Den Tomma runan. Den är egentligen en icke-runa och kan inte användas i magi, däremot vid divination, och framför allt har den betydelse för runornas skapelse och för deras kosmiska dimension. Jag är dock övertygad om att den som arbetar enligt Axelssons övningar förr eller senare ändå kommer in på dessa saker eftersom runorna kommer att berätta om dem!
Vilda Runor kan kanske beskrivas som en manual i självförädling med hjälp av runorna och en sådan självförädling kan ju vara en förutsättning för det som jag är mest intresserad av, nämligen att ”laga världen”. När vi helar oss själva bidrar vi till att hela världen men jag lutar mer åt det omvända – alltså att vi helar oss själva när vi hjälper till att hela världen. Visserligen skriver Axelsson under Tyr-runan en del om att försvara land- och vattenrättigheter, ursprungsfolks rättigheter, bevarande av ekosystem m m men den som söker råd om hur en med hjälp av runor kan göra stor magi, verklig magi för att ”laga världen” och rent av ingripa i alltings kosmiska urgrund, Unus Mundus, hittar inte så mycket i denna bok. Hen får vända sig direkt till runorna i stället, och det tror jag att också Sofia Karin Axelsson tycker.

fredag 5 januari 2018

Forn sed i uppdaterad skrud


Jordens ande: Om nordisk naturreligion (Mimers källa 2017) är titeln på Henrik Hallgrens nya bok som jag varmt rekommenderar för läsning och inspiration. Hallgren är gode, alltså hednisk präst i Samfundet Forn Sed Sverige, och hans bok är en välskriven och överskådlig introduktionsbok till nordisk naturreligion på 138 sidor. Här finns avsnitt om gudar och myter, om olika ritualer kopplade till årstidernas och människolivets skiftningar och det kanske allra bästa kapitlet om heliga platser och vad man kan göra för att vårda, värna och väcka dem. 
Jorden är helig, människan är inbäddad i naturen, och naturen är en källa till visdom och kraft. Så kan en förkortad version av Hallgrens definition av naturreligion uttryckas. Fast helst använder han begreppet sed. Naturreligionen är nämligen först och främst ett sätt att leva och handla. I denna bok ligger betoningen på seden som ”gårdsreligion” med fred och årsväxt som högsta syfte. Det kan låta lite daterat men Hallgren har en dynamisk och kreativ attityd till den förkristna nordiska traditionen. Han ser seden som en andlig stig som slingrar sig genom landskapet och historien – organisk och kontinuerligt föränderlig. De som vandrar denna stig blir samtidigt dess medskapare och förnyare och deltar tillsammans med alla möjliga andra livsformer i ”framsjungandet av en helig värld”.
Det finns ”die-hard” hedningar, så kallade asa-troende, som fnyser åt denna variant av nordisk naturreligion och stämplar den som en välmenande variant av ekologiskt new age-flum. Jag kan hålla med om att Hallgren i all välmening allt för mycket tonar ner de mörka sidorna hos de nordiska myternas andliga gestalter. En så sammansatt och viktig gestalt som Loke får en alldeles för ensidig tolkning. Men min grundhållning är att Hallgren i sitt nyskapande av den forna seden borde gå ännu längre. Han skriver att ritualerna utförs i spänningsfältet mellan tradition och nyskapande och att blotet, alltså ceremonin, är ”en konstform som rör sig i och mellan de synliga och det osynliga”. Det är fint formulerat men nyskapandet känns ärligt talat lite för räddhågset.
Forn sed i Hallgrens tappning fokuserar på livet här och nu, på naturens skiftningar, livets spirande, skördens rikedomar och vårt andliga växande. Den förespråkar ett platsbaserat liv för att hitta tillbaka till jordens och naturens rytmer (”att bli intim med platsen där jag bor”) och fungera som väktare av heliga platser. ”Vi är väktare av de gamla seder, bruk och traditioner som upprätthåller en balans mellan människa och landskap.” ”Genom blotet stärker vi platsens megin – platsens inneboende kraft – och erkänner makternas närvaro i våra liv och i världen.”  På ett annat ställe skriver Hallgren att blotet stärker våra relationer till makterna och stärker livets krafter. Gott så, och mer kan väl kanske inte begäras av en introduktionsbok i ämnet. Men för mig känns resonemanget ändå lite för vagt och otillräckligt om man betänker det väldiga djupet på de kriser som präglar vår tid. Hur ska detta stärkande, som är modellerat efter nornornas helande vattenösning av världsträdet, mer exakt gå till? Och har bloten verkligen någon större inverkan i världen? Hur ska vi kunna åstadkomma reell magisk förändring?
Jag tror att forn-sedare skulle kunna fördjupa både sina tankar och sina handlingar om de lät sig inspireras mer av andra andliga traditioner som shamanism, gnostisk, judisk och kristen mystik, av alkemi, av djuppsykologi, av Maya-kalenderns kosmologi och av kvantfysikens omvälvande världsbild.
Det som de mystika traditionerna har gemensamt är strävan efter att uppleva energin direkt, för att låna ett uttryck från Carlos Castaneda. Sådana bortomspråkliga, transcendenta och transformerande upplevelser, ger en sorts totalkunskap om världen som omfattar hela ens organism. De är öppningar eller virvlar in i den tillvarons urgrund som föregår klyvnaden mellan ande och materia och den materiella skapelsen. Denna urgrund går under namn som Drömtiden, Den stora verkligheten, Det Ändlösa, Den förborgade gudomen, Intet, Urds väv, Unus Mundus, Det kollektiva omedvetna, Det kosmiska potentialitetsfältet, Den kosmiska holorörelsen. En av tankarna i mystika andliga traditioner är att människan genom att gå in i och samspela med den ursprungliga energin i urgrunden kan hjälpa till att ”laga världen”, att återupprätta den ursprungliga enheten. Eller med alkemisternas språk: frambringa det inre guldet genom giftermålet mellan himmel och jord. Det är när vi lyckas samspela med denna urgrund för alltings existens som verklig magi kan inträffa. Det är då som vi kan bli kreativa medaktörer i den stora kosmiska skapelsen. 
Enligt min mening kan sådana transformationer enbart äga rum i synkronistiska situationer, alltså situationer av meningsfulla sammanträffanden mellan impulser i urgrunden och händelser i den ordinära verkligheten. I judisk mystik sägs att varje ögonblick kräver en egen unik bön i det föränderliga kosmiska flödet. Magiska ceremonier kan alltså bara få verklig betydelse vid tidpunkter med sådana sammanfallande situationer och för magikern gäller det att kunna läsa av dessa ögonblick och ha förmågan att utforma ständigt nya och kreativa ceremonier, när läget så kräver och medger. Sådana ceremonier behöver inte ha något att göra med vare sig solvarvets eller årstidernas växlingar. Det innebär inte att ceremonier knutna till solvarvet eller årstiderna är meningslösa, de har sin egen betydelse när det gäller att förnya våra relationer till de naturliga kretsloppen och förankra oss i tillvaron. Vad jag försöker säga är att verklig magi behöver lite annorlunda förutsättningar och fokusering.
Ett annat område där jag tror Hallgrens forna sed skulle vinna på att hämta inspiration av andra andliga traditioner och framför allt av kvantfysikens genombrott gäller definitionerna av och förhållandet till det gudomliga. I Jordens ande hittar jag fem delvis överlappande och delvis olika sätt att analysera begreppet gudar. ”Tror du verkligen på Tor och Freja” brukar folk fråga Hallgren och en del av hans svar är att gudarna: 1) personifierar naturkrafterna, 2) är symboler med budskap från det omedvetna, 3) är krafter från en andlig ordning som kommunicerar genom synkroniciteter, 4) i koncentrerad form manifesterar krafter i naturen, samhället och inom varje människa, 5) är poetiska bilder av livskrafterna och livet självt och 6) manifesterar mångfalden i tillvaron. Denna mångfald exemplifierar Hallgren med att havet har sina gudar, sädesfälten sina, åskan har sin gud, solen sin och det gäller också livet och döden som har sina egna gudar liksom naturens och våra själars olika stämningar och kvaliteter. Slutsatsen torde vara att allt har sin egen gud. Eller kanske att allt är gudar. Om jag tolkar det välvilligt påminner det om navajo-indianernas sätt att beskriva hur allting har en inre andlig form eller essens. Hallgren själv kallar det för ”global polyteism” där varje gud sägs vara en unik aspekt av helheten men samtidigt vara helheten i sig, som ett hologram. Eftersom det viktiga även för Hallgren tycks vara den kosmiska helheten vore det kanske bättre att helt och hållet släppa dessa gudabegrepp. Förvisso kan nog gudarnas namn och den fastlagda ritualen för en forn-sedare spela samma roll som bönens fastlagda ord för en judisk mystiker, nämligen som en sorts ledstång eller krycka i tillvaron. Men ledstång och kryckor kan vara lika mycket hinder som hjälp när det gäller att uppleva energin direkt. Varför gå omvägen över polyteistiska symboler när man kan gå rakt in i energin och den stora kosmiska spiraldansen?