Det pågår ett utdraget och på sätt och vis lågintensivt krig
mot Moder Jord överallt i världen. Jag syftar på exploateringen av
naturtillgångar i form av gruvdrift, utvinning av gas och olja, skogsskövling,
industriellt jordbruk, kraftverksdammar och förgiftning och uttömning av
sötvattenresurser. De människor som drabbas värst är för det mesta urfolk, vare sig de ägnar sig åt traditionella näringar i sina ursprungliga områden eller tvångsförflyttats till reservat som tidigare ansågs mer eller mindre värdelösa. När urfolk gör motstånd sker det oftast under de stora mediernas radar men ibland kan en lokal kamp utvecklas till ett gravitationscentrum för en mer global mobilisering och uppmärksamhet. Det är precis det som nu sker vid Standing Rock-reservatet i South Dakota och kampen mot en oljeledning (Dakota Access Pipeline) som byggs för att transportera olja från fälten i North Dakota till Illinois längre österut. Projektet innebär ingrepp i marker som betraktas som heliga av lakotas och som utgör ett hot mot präriens känsliga ekosystem, i synnerhet vattentillgångarna.
Dakota Access Pipeline är inte det enda hotet i dessa
trakter. Här är det också tänkt att den stora pipelinen Keystone XL ska byggas
för att transportera kanadensisk tjärsandsolja från Alberta ner till
raffinaderierna i Texas. Delar av Keystone-systemet har redan byggts men den
mest omstridda, den som kallas XL, är tillfälligt stoppad av president Obama av
hänsyn till klimateffekterna.
Den som vill få en aktuell och bra bakgrund till dessa strider
rekommenderas att läsa Klas Lundströms
färska rapportbok Urangruvan på prärien
(Rongo förlag 2016). Den fokuserar på uranutvinningen i nordvästra Nebraska och
dess inverkan på det känsliga prärielandskapets jord och vatten, i synnerhet
den underjordiska Ogallala-akvifären. Klimatet på prärien är hårt med kalla
vintrar, heta somrar och varierande regnmängder. Storskaligt jordbruk har lett
till katastrofal erosion, t ex i form av 1930-talets dust bowl, och till ohållbar dränering av Ogallala-akvifären genom
omfattande konstbevattning. Att gräva ner oljeledningar i detta torra landskap
ökar ytterligare hotet mot vattentillgångarna. Det gäller i synnerhet också
tidigare och nu pågående utvinning av uran. Den sker numera inte i dagbrott
eller traditionella gruvschakt utan genom en metod som kallas in situ-lakning. Den är en sorts variant
av den frackningsmetod som används för att utvinna gas och olja ur
skifferlager. Vid in situ-lakning pressas syresatt vatten, eventuellt förstärkt
med bikarbonat och andra kemiska tillsatser, ner i den porösa sandstenen där
uranet finns. Vattenlösningen tvättar ur uranet ur sandstenen, det uranhaltiga
vattnet pumpas upp till ytan och där separeras uran och vatten. Det ”renade”
vattnet pumpas sedan tillbaka ner i berggrunden. Såväl vid frackning som vid in
situ-lakning sprids på detta sätt olika föroreningar, även radioaktiva sådana,
i grundvattnet och i det här fallet även till den stora Ogallala-akvifären.
Klas Lundström har rest runt i Nebraska, South Dakota och
Wyoming, han har gjort en grundlig historisk och faktamässig research och han
har intervjuat en rad människor som på olika sätt är inblandade i eller
påverkade av verksamheten. Hans fokus ligger på människorna kring gruvstaden
Crawford och i lakota-reservatet Pine Ridge och han sätter in de lokala problemen
i ett större globalt sammanhang av kärnvapenrustningar, kärnkraftssatsningar
och klimatförändringar. Otvetydigt leder uranutvinningen till ruggiga och
oförutsägbara konsekvenser, både för miljö och människor, bl a i form av
sjukdomar och missbildningar. Bland de drabbade finns också de som på kort sikt
tjänar på eller tror sig tjäna på uranverksamheten i form av jobb eller
betalning för markområden.
Jag har själv
tidigare skildrat uranbrytningens förödande effekter för navajos i Arizona och
New Mexico i min bok Navajo: Att tänka
och vandra i skönhet. Utifrån dessa historiska erfarenheter har navajos
styrande råd beslutat att för all framtid förbjuda uranutvinning på reservatet.
Frågan är vilken långsiktig juridisk tyngd detta beslut kommer att ha gentemot uranbolagens
planer på framtida in situ-lakning.
Lakotas i North och South Dakota står inför samma problem
som navajos – hur få stopp på energibolagens våldsamma framfart vare sig det
handlar om utvinning av uran, olja och gas eller bygget av jättelika
oljeledningar? Men problemet gäller ju inte bara navajo och lakota – det gäller
också oss andra. Vi är alla del i den civilisation som föröder Moder Jord och
släpper lös giftiga substanser som sedan sprids över hela jorden. I navajos
myter berättas om de heliga tvillingarna som i urtiden dödade och fjättrade
monster som hotade hela tillvaron. Ett av dessa monster, det gula monstret,
uranet, naglades fast under jorden och där bör det enligt traditionella navajos
också förbli.
Den som läser Urangruvan
på prärien får en god inblick i den förstörelse som pågår i präriestaterna
och som faktiskt också har en direkt svensk koppling. Två svenska
pensionsfonder, Andra och Sjunde AP-fonden, investerar nämligen i Cameco, den kanadensiska
koncern som utvinner uran i Nebraska. Inte är det vettigt att svenska
pensionsmedel är med och finansierar denna förödelse, eller hur?
