Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Jag strävar efter att manifestera det kosmiska i det jordiska genom shamansk aktivism.

fredag 21 oktober 2016

En ny fin utgåva av Den poetiska Eddan

Var tid har sitt sätt att tolka och översätta sångerna i Den poetiska Eddan. De gamla översättningarna av Brate, Thall och Collinder är bitvis otympliga och daterade. Att förlaget Atlantis nu ger ut en alldeles ny tolkning av Lars Lönnroth, professor emeritus i litteraturvetenskap, är därför en kulturgärning av rang.
Lönnroth skriver själv i en kort inledning att det inte längre är möjligt att använda ”den högtidligt arkaiserande ’fornnordiska’ vokabulär” som en gång var typisk för svenska eddaöversättningar. Han har i stället försökt att finna en modernare språkform utan att poesin i de isländska texterna går förlorad.
Jag tycker att Lönnroths tolkningar står sig bra i förhållande till t ex Collinder och att han genom att bli mer lättläst och modern också låter eddasångerna tala mer direkt till dagens människor. Jämför själv några strofer ur Völvans spådom:
Först Collinders översättning:
Jättar som föddes i förtider minns jag,
dem som fordom fostrade mig;
nio väldiga världar minns jag,
herrligt ödesträd, höljt av mullen.
Arla i urtid fanns ingenting,
ej sand, ej hav, ej svala vågor;
jord fanns icke, ingen himmel,
där fanns omätligt gap – gräs fanns icke.
Hos Lönnroth lyder dessa två strofer:
Urtidens mäktiga
jättar minns jag,
dem som i forntiden
fostrade mig;
nio världar minns jag,
nio jättekvinnor,
innan världsträdet
började växa.
För länge sedan
då Ymer levde
fanns ej sand eller sjö
eller svala vågor.
Jorden fanns inte,
ej himlen där ovan,
gapande svalg fanns
men ingenstans gräs.
Lönnroths bok innehåller för övrigt två olika versioner av Völvans spådom, den ena från Codex Regius, eddasångernas huvudhandskrift från cirka 1270, och den andra från Hauksbok från början av 1300-talet.
I en del sånger blir skillnaderna i översättningar större än i exemplet ovan, t ex i valkyrjan Sigdrifas hälsning till Sigurd Fafnesbane. Här är Collinders tolkning:
Hell Dag! Hell Dags söner!
Hell, Natt och Natts syster!
Med blida ögon må ni blicka hit,
giv seger åt oss som här sitta!
Hell er, asar, hell, asynjor!
Hell dig, du givmilda jord!
Given oss två talekonst och visdom
och läkhand, så länge vi leva!
Och i Lönnroths version:
Jag hälsar dig, dag,
hälsar dagens söner,
liksom natten och dess syster!
Med blida ögon
se på oss båda,
ge oss som sitter här seger!
Jag hälsar asarna,
hälsar asynjorna,
hälsar den givmilda jorden!
Ge oss två
visdom, talförmåga
och läkekonst medan vi lever!
En fördel med Lönnroths Edda är att han lägger in förklaringar i direkt anslutning till texterna i stället för i en krånglig notapparat längst bak i boken.
Detta är definitivt en bok att skaffa, för även om Lönnroth själv har en tämligen oandlig syn på eddasångerna kan hans översättningar med fördel användas av den som vill tränga djupare in i dem och upptäcka deras dolda visdom.