Man skulle kunna tro att bilden här bredvid utgör omslag
till en fantasyroman av dussinslaget. Så är det inte. Detta är omslaget till Michael Harners nya bok Cave and Cosmos – Shamanic Encounters with
Another Reality (North Atlantic Books 2013). Det har gått 33 år sedan
Harner (nu 84 år gammal) gav ut sin förra bok – den shamanska klassikern The Way of the Shaman. Den kom på
svenska 1983 på Bokförlaget Korpen med titeln Shamanens väg och jag hade den stora äran att få skriva ett förord
som jag avslutade med följande mening; ”För den som praktiskt vill pröva
shamanens väg är Michael Harners bok oundgänglig.” Det kan ha stämt då, men det
stämmer inte riktigt idag och mitt omdöme om Cave and Cosmos kan sammanfattas; ”För den som vill förankra
shamanens väg i världen är det oundgängligt att överskrida Michael Harners
version av shamanism, den som kallas core
shamanism.”
The Way of the Shaman bidrog
till att öppna en ny dimension av tillvaron för väldigt många västerlänningar.
Marken var förberedd sedan flera år genom bl a Carlos Castanedas böcker om tiden med hans läromästare don Juan Matus i Mexiko men till
skillnad från Castanedas böcker så hade Harner skrivit en manual – en
systematisk beskrivning av hur shamaner praktiskt kan gå till väga. Jag minns
hur jag nästan febrigt vände blad i The
Way of the Shaman och fick en obändig lust att börja trumma och resa in i
de andra världarna. Att Harner själv kom till Sverige och höll en grundkurs i
shamanism 1983 kändes som en skänk från Drömtiden. Och vilken fart det blev på
det shamanska arbetet därefter med trumgrupper, själsresor och extasdanser! Vi
var lite drygt 40 personer på Harners kurs i Värmlandsnäs; jag undrar hur många
av dem som fortfarande arbetar med shamanska metoder; hur många som gör det à
la Harner och hur många som hittat egna vägar eller kanske hittat tillbaka till
eller snarare fram till den egna inhemska traditionen?
Michael Harner spred en god stämning omkring sig i
Värmlandsnäs; han var energisk och humoristisk; jag minns fortfarande hans
säregna gnäggande skratt och några av hans one-liners, som den under
kafferasten; ”Coffee is indispensable in all shamanic work!” För egen del fick
jag ett par livsavgörande råd av Harner; dels att resa till Sápmi för att söka
kontakt med samiska botare och shamaner, dels hur jag skulle kunna utröna
runornas väsen genom att hitta en lärare i den icke-ordinära verkligheten. Jag
står därför i en viss tacksamhetsskuld till Harner, vilket bör påpekas innan
jag tar itu med min kritiska granskning av Cave
and Cosmos som faktiskt är riktigt seg att ta sig igenom – inte minst
därför att den till stor del utgörs av berättelser från västerlänningar (till
övervägande del amerikaner) om vad de har upplevt på sina resor till det som i core shamanism kallas övervärldarna. För
mig är det något av ett mysterium varför Harner fyller boken med dessa
individuella redogörelser över hur det kan se ut i de andra världarna – hans
tes är ju nämligen att vi alla upplever olika saker; att upplevelserna i den
icke-ordinära verkligheten är perfekt anpassade till just den individ som gör
dem och att innebörden i det upplevda därmed bara kan förstås på djupet av den
individen.
Jag minns hur Harner frenetiskt antecknade vad alla
berättade om sina upplevelser i det icke-ordinära under kursen i Värmlandsnäs. Många
av deltagarna gick in i en sorts koma medan andra pladdrade på om än det ena än
det andra som de hade sett och mött, men Harner var oupphörligt nyfiken. Han
förklarade att han höll på med en kosmologisk kartografi och det tog alltså 30
år att få den färdig. Men det är ingen karta över den icke-ordinära
verkligheten han presterat eftersom dessa kartor är individuella och ingen kan
rita en allmängiltig sådan. I boken finns dock ett par versioner från några av
Harners elever; teckningar som anger vad som finns i övervärldarna, hur många
nivåer de stött på etc etc. När jag ser dessa teckningar kommer jag osökt att
tänka på en gestalt som Emanuel Swedenborg och hans bok Himmel och helvete från
1758 (De Caelo et Ejus Mirabilibus et de inferno, ex Auditis et Visis = ungefär Om himlen och dess under och om
helvetet, såsom hört och sett). Också Harners tankar om att det man upplever i
den icke-ordinära verkligheten och att de råd man får där är perfekt anpassade
till den individ som gör resan klingar lite swedenborgskt i mina öron.
Vad är då Cave
and Cosmos för slags bok? Har Harner lagt grunden till en ny religion? Nej,
säger han själv bestämt. Detta är inte religion eftersom det bygger på vad var
och en med hjälp av shamansk trumning kan uppleva. Här tror man inte på vad
andra säger – inte ens Harner – utan tar själv reda på hur saker och ting förhåller
sig genom egen direkt upplevelse. Om The Way of the Shaman var en
introduktion till några av shamanismens metoder så är Cave and Cosmos en
djupdykning i och utveckling av core shamanism, som är en modern,
västerländsk, individuellt inriktad version av shamanism som har rensats på det
mesta av kulturella och traditionella särdrag. Enligt Harner är denna ”kulturfria”
version av shamanism den som passar västerlänningar bäst. Han kan ha rätt, i
alla fall vad gäller amerikaner som ju lever på koloniserat land, men samtidigt
innebär denna ”kulturfria” variant att man kopplar loss hela systemet från det
landskap och det levnadssätt där shamanismen vuxit fram. Är Harner helt
up-to-date med hur hans nutida antropologkollegor resonerar? De tycks alltmer
avlägsna sig från Eliades klassiska tolkning av shamanismen som Archaic
Techniques of Ecstacy alltså som en samling metoder, till att betrakta
shamanismen som ett sätt att leva och tänka, alltså som ett sätt att vara i
världen.
Om Michael Harner själv
får bestämma har han kanske inte skapat en ny religion men ingen kan ju säga
hur hans Foundation for Shamanic Studies kommer att förvalta arvet efter
honom. Vad man kan säga helt klart är att Harner med sin core shamanism
och dess fokusering på själsresor med hjälp av trumma (som ju bara är en del av
vad shamaner brukar ägna sig åt) har skapat ett sammanhållet system, en
shamanism som är genomsystematiserad på ett sätt som den aldrig varit hos
traditionella shamaner; kanske kan man kalla det som Harner skapat för en
shamansk kropp, som hålls samman av vissa bestämda, grundläggande teoretiska
grundvalar. I denna core-shamanska kropp finns ganska många västerländska shamanic
practitioners som ägnar sig åt att hjälpa och heala andra västerlänningar
men som sällan rör sig utanför denna västerländska kropp. Är Harners disciplar
närvarande och aktiva i kampen för att skydda och försvara Moder Jord, för att
stödja urfolkens kamp för land och identitet? I alla fall inte påfallande
mycket. Jag kan tänka mig att deras resonemang kan gå så här: genom att hjälpa
och heala oss själva och andra människor hjälper vi till att heala Moder Jord
och rätta till obalanser i kosmos och därmed bidrar vi till att ge världen en
bättre inriktning. Det finns en poäng i detta, det håller jag med om, men
resonemanget kan också vara ett sätt att undvika att behöva ta ställning i
viktiga frågor i världen. För mig har shamanismen alltid haft en politisk
dimension, inte en partipolitisk utan en större politisk dimension, en Moder
Jord-dimension och då kan det verkligen handla om att på plats, i det reellt
existerande landskapet sätta eller ställa sig i vägen för en maskin som ska
provborra efter uran.
Tyngdpunkten i
Michael Harners paradigm verkar idag ligga på frågan om andars existens. I The
Way of the Shaman talar han mer om energier och kraft, t ex i termer som
kraftdjur; nu har dessa uttryck övergivits och allt mer handlar om andar;
formlös energi och kraft har blivit andar med bestämd form och identitet. Harner
lägger ner en hel del möda på att bena ut skillnaden mellan de andar som finns
i den här världen (mellanvärlden i hans terminologi), de som finns i
gränsområdet mellan den här och de andra världarna och de som enbart finns i
undervärldarna respektive övervärldarna. Shamanen fungerar som förmedlande länk
mellan andarna och människorna som behöver hjälp och andarna vet alltid vad
alla behöver.
Vilka andar är det då
som Harners resenärer möter i övervärldarna? Det kan vara Benjamin Franklin,
eller Albert Einstein, eller Jesus eller Buddha; den gestalt som anden antar
tycks anpassad till den individuella resenären. Det gemensamma för dem är att
de är compassionate spirits, alltså medkännande andar. De har alla
erfarenheter från livet på jorden (som människa eller djur), känner allas behov
och vill bara gott. Detta till skillnad från de andar som håller till i
mellanvärlden, t ex själar efter avlidna människor som inte kunna genomföra
resan in i ”himlen”, och som kan ställa till kaos, problem och sjukdomar. I
dessa resonemang känns Harner nästan som grundare av någon sorts andevetenskap
à la Rudolf Steiner.
Bokens rapporter
från resor in i övervärldarna visar att resenärerna har liknande upplevelser
som grundarna av de stora religionerna haft. Enligt Harner visar detta att
”himlarna” är verkliga, ”men de är verkliga i en annan verklighet, den
verklighet som shamaner kan nå för att hjälpa och heala andra”. Och denna
verklighet nås alltså med hjälp av trumma eller annan form av det Harner kallar
sonic driving.
Jag, och många
andra, har använt core-shamanska metoder för att återknyta till den shamanska
traditionen i våra egna landskap, i mitt fall till den nordiska shamanismen. Vi
har då överskridit core-shamanismen för att kunna skjuta ner rötterna i den
egna kulturella myllan. Så använd har core shamanism haft en avgörande
betydelse för många människor, men i Cave and Cosmos ser jag en annan
tendens framträda som dominerande hos Harner, nämligen att core shamanism
är nog i sig själv. Det är den inte. Den fångar inte alls den spännande
mångfald som finns i den shamanska livssynen; den har inte mycket att säga om
de flytande gränserna mellan den ordinära och den icke-ordinära verkligheten;
om de flytande gränserna mellan genus; mellan djur och människor; mellan
människor och andeväsen och mellan det som har form och det som är formlöst. Core
shamanism begränsar shamanismen till bara en del av vad den har varit och
vad den kan vara; den har en statisk syn på vad de olika världarna egentligen
är och hur de hänger samman; den begränsar innebörden av traditionella begrepp
som bön och ceremoni; den uppskattar inte till fullo landskapet, de reellt
existerande djuren och växterna och Moder Jord som de bästa lärarna och den
anger inga vägar för att gå bortom formerna.
Harner skriver på
ett ställe att universums kraft är så stark att shamaner arbetar med förmedlare,
som kraftdjur och andar. Man kanske skulle kunna säga att kosmos väljer att
låta sin energi när den möter våra medvetanden ta bekanta former, helt enkelt
för att vi ska kunna handskas med dem. Carlos Castaneda ville ta ett steg till,
nämligen att uppleva energi direkt i stället för via dessa uppenbarelseformer.
I boken The Wheel of Time låter han don Juan Matus förklara att han
använt shamanskt svammel om ”allierade, kraftväxter, Mescalito, den lilla
röken, vinden, andarna i floder, berg och snår” som ett sätt att locka
Castanedas uppmärksamhet, som ett sätt att lura honom in på den andlige
krigarens väg. Harner väljer den motsatta vägen; i stället för att gå bortom
formerna och uppleva energin direkt utarbetar han en systematik just kring
formerna. Det är inte vad jag kallar andlig frihet.
Läsaren av dessa
rader kanske får för sig att jag här ägnar mig åt ett lustfyllt fadermord. Icke
alls. Detta är vad tyskarna kallar en auseinandersetzung, ett
klargörande av ståndpunkter, som kan vara nödvändigt för det som komma skall.
Om shamanismen ska bli verksam som kreativ medaktör i världen måste den
förankras i Moder Jord och gå vida utöver core-shamanismens ramar för att kunna
träda in i Drömtiden och delta i drömmandet av världen. Traditionell shamanism
öppnar upp för ett betydligt större äventyr än den västerländska variant som
kallas core shamanism.
