Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Jag strävar efter att manifestera det kosmiska i det jordiska genom shamansk aktivism.

söndag 24 februari 2013

En bön för lodjuren

Den statligt sanktionerade och mycket illa genomtänkta vargjakten i Sverige pågick bara i några dagar innan den stoppades i rättssamhällets juridiska maskineri. Heder åt Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen som drev den juridiska processen. Bara tre vargar hann dödas innan jägarna fick lomma hem med oförrättat ärende. Förhoppningsvis är denna seger för vargen inte bara temporär utan ett första steg mot en mer upplyst och vidsynt vargpolitik.
Men nu väntar i stället årets upplaga av lodjursjakten. Beslutet om jaktkvoter ligger hos länsstyrelserna som kommit fram till att 102 lodjur får skjutas under jaktsäsongen som varar i en månad i Mellansverige och en och en halv månad längre norrut. På en del håll, som i Norrbotten och Västerbotten, får jägarna skjuta fler lodjur än förra året; i andra områden betydligt färre, som i Västernorrland, eller inga alls, som i Jämtland. (Fler uppgifter om årets lojakt finns hos Svenska Rovdjursföreningen).
Enligt riksdagens rovsdjurspolitik är målet för lodjuren, som beskrivs som en ”nära hotad” art, cirka 300 föryngringar om året. Det betyder att det bör födas 300 kullar med lodjursungar för att stammen som nu är på 1400-1900 individer inte ska minska. Årets jaktkvoter är enligt Rovdjursföreningen för höga för att ens nå upp till dessa blygsamma mål. Och man kan ju rent allmänt ställa sig kritisk till den mänskliga hybris som tar sig uttryck i så kallad rovdjurspolitik där människor stadgar hur många djur som ska få finnas av den ena eller andra arten. Det handlar om en rent kolonial hållning mot den övriga skapelsen att människan som klok ”förvaltare” av naturen ska bestämma över jordens tillgångar. Förr motiverades en sådan inställning med att den monoteistiske guden (alltid manlig!) delegerat ansvaret för skapelsen till människan. Idag kan regering och riksdag knappast motivera sin rovdjurspolitik med att den är given av Gud; nu handlar det mer om att gå högljudda minoriteter som jägarna till mötes – för att knipa röster och för den nuvarande miljöministerns del försöka förhindra att man ramlar ur riksdagen. Visst är det jämmerligt att sådana överväganden ska få avgöra ödet för andra arter!
För min del anser jag att människan inte alls har någon ”rätt” att bestämma eller ”reglera” andra arters numerär. Tillvaron handlar om att alla arter ska ha sin rättmätiga plats i livets stora cirkel. Människans ansvar handlar om våra egna aktiviteter – inte om andras aktiviteter. Det är vi människor som ska lägga band på oss själva i hela skapelsens intresse. Vi ska reglera och förvalta oss själva och våra handlingar så att vi också kan ta vår rättmätiga plats i det stora kretsloppet – och rättmätig i det sammanhanget innebär att ta hänsyn till hela den övriga skapelsen och dess rättigheter.
Så, för mig låter det absurt att låta skjuta 102 lodjur. Det finns inte för många lodjur i Sverige. Det finns för få lodjur och det finns trakter där det inte finns några alls trots att naturen både är lämplig för lo och har behov av lo. Jakten är helt enkelt ett stolleprov, som bör upphöra. Som icke-våldsanhängare kan man hjälpa till i arbetet för lodjuren genom att stödja organisationer som Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen som driver det opinionsmässiga och juridiska arbetet gentemot maktetablissemanget. Utöver det kan vi ägna oss åt det som traditionella indianer kallar bön och som jag föredrar att kalla ceremoni. En god vän till mig gjorde följande upprop inför lojakten på en shamansajt;
”Jag beger mig till en högt belägen plats och vänder mig i sång och dans till makterna och ber för att lons fruktsamhet ska vara stabil. Att de utvalda lokatternas ångest och lidande före döden blir minimal och jägarnas effektivitet hög. Att enskilda jägares aversion gentemot lon ska minska och att respekten och empatin ska öka. Att motståndarsidans förakt minskar och respekten och förtroendet för jaktlagen ökar. Att det kalla kriget mellan jägarkåren och motståndarna ska minska och samverkan öka. Att användningen av ordet dom minskar och ordet vi ökar. Den som har en liknande syn kan med fördel göra något där den befinner sig. Väl mött!”
Den heliga pipan är mäktigare än en atombomb, sa Mathew King, lakota. Med den heliga pipan ber man och därför kan man säga att bönen och ceremonin är mäktigare än en atombomb. Man kan precis som min vän söka sig till en helig plats och ceremoniera för att lokatterna ska lyckas hålla sig undan jägarna, för att vädret ska gynna lokatterna och de ska bli svåra att spåra, för att jägarna ska inse att troféjakt är en meningslös syssla och för att de ska förstå att lon har lika stor eller större ”rätt” till rådjuren än jägarna har. Man kan sjunga runor, trumma, jojka och dansa för lokatterna. Och precis som traditionella irokeser gör bör man inleda ceremonin genom att tacka Moder Jord, vintern, lokatterna, ja allt.
Ett litet tips till dem som arbetar med kraftdjur; det här är ett utmärkt tillfälle att sätta dem i arbete. Skicka in dem i landskapet där de praktiskt kan assistera i lokatternas försök att göra sig oåtkomliga. Om det är kraftdjur värda namnet kommer de att kunna göra skillnad!
Den 1 mars är startdatum för jakten.