En vit författare som fördjupat sig i och skrivit om
indiansk livssyn kontaktas av en gammal man på ett reservat. Den gamle har
något att berätta. Författaren kommer efter viss betänketid och en lång bilfärd
fram till den gamle mannens lilla hus och en märklig historia med djupdykningar
i indiansk livssyn och leverne tar sin början och resulterar naturligtvis i en
bok.
Jag kan förstå om läsaren anar ugglor i mossen. Är detta
ytterligare en bluffbok av en viting som säger sig ha blivit invigd i de
djupaste shamanska och andliga hemligheterna av en av de äldste? Svaret är nej.
Det som Kent Nerburn åstadkommit med
boken Neither Wolf Nor Dog (New World
Library 1994, 2002) är ett verk av helt annan kvalitet och dimension. Detta är
äkta vara. Den gamle lakotamannen – i boken kallad Dan – gör inte Nerburn till
shaman, men får i denna underbara bok komma till tals i en serie monologer (little talks) som handlar om
koloniseringen av landet (”Amerika”), övergreppen på dess ursprungliga invånare
och hur alla dessa sår fortfarande smärtar och plågar många människor.
”Låt mig berätta hur vi förlorade landet”, inleder Dan en av
sina många utläggningar. Och så berättar han, sida upp och sida ner, om koloniseringens
alla fasor, om skillnaderna i tänkande mellan de vita och indianerna när det
gäller grundläggande saker som synen på jorden – som ett levande, kännande
väsen eller en resurs att äga och exploatera – synen på medvarelser, synen på
att äga, vad som är viktigt i livet, frihet, heder, ordens och tystnadens
betydelse, skillnaden på ledare och härskare, vad som är historia och hur man
ska förhålla sig till den. Och en hel del annat också som skiljer de vitas
föreställningsvärld från indianernas och som innebär att det faktiskt finns en
till synes oöverbryggbar klyfta mellan dessa världar. Dan har en vision om att
denna klyfta måste överbryggas för kommande generationers – och Moder Jords – skull.
Han har helt enkelt valt Nerburn som språkrör eller snarare nedtecknare av alla
tankar han samlat på sig under sitt nära 80-åriga liv. ”Jag vill få ner allt
det här, det som jag har i sinnet”.
Bakgrunden till att han valde just Nerburn som språkrör är att
denne tidigare har lett ett projekt på ojibwereservatet Red Lake i norra
Minnesota där skolelever intervjuat sin far- och morföräldrar och nedtecknat
deras traditionella berättelser. Resultatet blev två böcker – To Walk the Red Road och We Choose to Remember – som Dan har
läst. Han säger sig lita på Nerburn eftersom ”du inte försöker vara indian”,
men samarbetet mellan de båda blir knappast friktionsfritt – något som Nerburn
skildrar på ett både självutlämnande och humoristiskt sätt. Efter Nerburns
första försök att skriva ner Dans tankar blir han kritiserad för att ”skriva
alltför vitt” och han måste rannsaka sina egna attityder i grunden. Är han bara
en av dessa välmenande vita som drivs av skuldkänslor för övergreppen mot de
indianska folken och vill ställa saker och ting tillrätta men gör det med ett
typiskt ”vitt” förhållningssätt som i själva verket bara är en ny form av det
koloniala förtrycket? Projicerar han sin egen bild av Indianen på Dan i stället
för att verkligen lyssna till vad denne har att säga på sitt eget sätt? Berätta
bara historien, får han höra. Just tell
the story. Och Dan, ja han kan vara nog så skarp i sin kritik av de vita;
”Vi vet att vita människor har en ändlös hunger. De vill
konsumera allt och göra det till en del av sig själva. Även om de inte äger det
fysiskt så vill de äga det andligt. Det är det som händer med indianerna nu. De
vita människorna vill äga oss andligt. Ni vill svälja oss så att ni kan säga
att ni är oss. Det här är något nytt. Tidigare ville ni göra oss till er. Men
nu är ni olyckliga med vilka ni är så ni vill göra er till oss. Ni vill ha våra
ceremonier och våra sätt så att ni kan säga att ni är andliga. Ni försöker bli
vita indianer.”
Dan är ju född efter de stora indiankrigen men har fått
utstå sin beskärda del av det ännu pågående kulturella folkmordet. Som liten
pojke blev han tvingad in i det avskyvärda internatskolesystemet vars uttalade
syfte var att ”utrota indianen för att rädda människan”. Militärisk disciplin,
tvångsklippning, förbud mot att använda det egna språket och allt som kunde
påminna om den egna kulturen var några av de metoder som användes för att
utrota den indianska identiteten. Resultatet enligt Dan;
”En del av vårt folk försöker vara vita. En del hatar allt
som har med den vite mannen att göra. En del indianer försöker vara både och.
En del försöker till och med återvända till de gamla livssätten som om inget av
allt detta har hänt. Vi kämpar alla och det finns aldrig några svar. Varje
generation måste kämpa. Kanske måste vi helt enkelt överlämna det i Den store
andens händer.”
Neither Wolf Nor Dog
innehåller inte bara Dans monologer utan också en ramberättelse i form av en
sällsam bilfärd över prärien i South Dakota. Nerburn skriver med skönlitterära
ambitioner och lyckas väl i sina beskrivningar av det vidsträckta
prärielandskapets bistra skönhet och hur det kan påverka det mänskliga
medvetandet. Färden går i en gungande Buick med den snaggade exsoldaten Grover
(också lakota) vid ratten, den åldrade Dan bredvid honom i framsätet och
Nerburn i baksätet tillsammans med Dans gamla hund Fatback, som spelar en
viktig roll genom hela berättelsen. Läsaren får ta del av interiörer från
dystra vägkrogar i det amerikanska bakvattnet, inblickar i strukturell
vardagsrasism, besök på heliga platser och nedslag på historiska minnesplatser.
Nerburn sjunker djupt ner i depressiva känslor av utanförskap – en känsla som
han förstår präglar de flesta indianers relation till det vita USA, de rådande
maktförhållandena.
Länge svävar Nerburn i okunnighet om vart bilfärden ska leda.
Den går bl a via Sitting Bulls monument och ett omskakande möte med en
regnstorm av värsta slag innan de kommer fram till Wounded Knee, den plats där
USA:s federala armé den 29 december 1890 massakrerade uppemot 300 lakotas som
var på flykt med hövdingen Sitanka/Big Foot. Majoriteten av de dödade var
försvarslösa och utmärglade kvinnor, barn och gamlingar som mejades ner med
kulspruta. Dan tar med Nerburn på en nattlig ceremoni och utesittning vid minnesplatsen
över massakern. ”Mitt hjärta är tungt med det förflutna”, säger Dan som hela
sitt liv har funderat på varför de vitas marsch västerut tog sig dessa
fullständigt bestialiska former. Han säger sig fortfarande höra sina förfäders
gråt och i Wounded Knee gråter också själva jorden. Den enkla ceremoni som Dan
genomför får Nerburn att uppleva det som hände där och då som om det
fortfarande händer. I en av bokens mest förtätade höjdpunkter hör och ser Nerburn
människornas ordlösa skräck; han hör och ser dem bli mördade av det sjunde
kavalleriet; han (och läsaren) känner allt detta som om han själv är en av Big
Foots lakotas som får hela sin värld förstörd. Och han känner sig medskyldig
till massakern.
”Jag känner mig så fruktansvärd, så skyldig, det är som om
det är verkligt och jag måste göra något och det finns ingenting jag kan göra.
Och jag kan inte stoppa det men jag vill inte att det ska hända… att det ska ha
hänt. Jag vill inte att något av detta ska ha hänt. Jag vill att det ska ha
funnits en annan väg”.
Vår ilska måste begravas och ni vita måste släppa er
arrogans. Så sammanfattar Dan sina egna nattliga insikter i Wounded Knee. Jorden
gråter och inget kan torka bort hennes tårar, säger Nerburn. Dan är nöjd med
att den vite mannen vid hans sida på ett organiskt sätt har kunnat identifiera
sig med det inträffade och när Nerburn berättar en märklig dröm som han haft efter
att ha fallit i sömn utmattad av de starka upplevelserna konstaterar Dan; ”Jag
tror att du är redo att skriva”.
Det kanske är dags att förklara bokens titel Neither Wolf Nor Dog. Den kommer från
ett tal som tillskrivs Sitting Bull där denne förklarar att han inte vill bli
instängd på ett reservat. Alla reservatsindianer som han sett har varit
värdelösa säger han; ”De är varken röda krigare eller vita jordbrukare. De är
varken varg eller hund”. Just detta är det som hänt med oss, säger Dan till
Nerburn; ”Vi lyssnade till den vite mannen. Nu är vi varken varg eller hund.
Sitting Bull hade rätt”.
När jag vänt det sista bladet i boken känner jag en stor
tomhet, ja nästan en smärta, över att boken är slut. Var det inte så man kände som
barn i slukaråldern när böckerna var utlästa? Man ville att de bara skulle
fortsätta. Jag skulle kunna fortsätta lyssna till Dan – hur länge som helst.
Vilken tur då att Kent Nerburn skrivit ytterligare en bok om denne visman – en
bok som utspelar sig tio år senare när Dan är 90. Den heter The Wolf at Twilight. Den är beställd
men ännu inte läst. Kanske återkommer jag till den.
