Vem skriker i natten?

Jag antar att det är många med mig som varit med om följande; man vaknar upp mitt i natten, runt tretiden, man kan inte somna om trots att kroppen känns tung och trött, märkliga tankar börjar virvla runt i huvudet och man vill bara skrika rakt ut i natten. För det mesta håller man skriket inom sig, men sedan detta hände mig häromnatten har jag försökt att kontemplera detta skriks väsen, gå in i skriket och försöka förstå varifrån det kommer och vad det vill.

Först kom jag att tänka på inledningsraderna i Pär Lagerkvists ångestdikt från 1916;

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Dikten skrevs mot bakgrund av första världskrigets barbariska skyttegravsslakter men försöker fånga en mer allmän existentiell mänsklig ångestkänsla. Det är inte bara krigets och världens grymheter och övergreppen på Moder Jord som genljuder i Lagerkvists ”hjärtas skri i världen”. Det kan rentav vara uttryck för samma känsla som mitt skrik i natten och komma ur en känsla av djupgående alienation, den känsla av existentiell klyvnad som människan upplever i sin kosmiska sär-skildhet, och som vi drabbas av i samma ögonblick som vi föds ur våra mödrars kroppar.

Just det traumatiska i själva födelseprocessen har varit av stort intresse för olika varianter av psykoterapi. En av Freuds lärjungar och nära medarbetare – Otto Rank – skrev en hel bok om denna kris som alla människor måste gå igenom. Das Trauma der Geburt kom ut 1928 och året efter i engelsk översättning, The Trauma of Birth. Det är en bok som jag rekommenderar eftersom jag själv haft stor nytta av den – framför allt när jag i mitten av 1970-talet arbetade med primalterapi hos den brittiske psykiatrikern Frank Lake, som inte bara inriktade sig på upplevelserna kring födelsen och utkastandet i världen utan också på den föregående tiden i livmodern. Märkligt nog var det mina upplevelser under denna terapi som satte mig på det shamanska spåret som ett sätt att överskrida den existentiella ångesten. Det kunde ske när jag genom skriket överskred skriket. Utan att veta hur det gick till transformerade jag skriket till en upplevelse av stillhet där min sär-skildhet omvandlades till med-varande med allt som finns.

Sedan kom jag att tänka på ännu äldre berättelser, närmare bestämt på den sång i Den poetiska eddan som går under namnet Haves ord, Havamal eller Den Höges sång, närmare bestämt på de rader som skildrar hur Oden efter att ha hängt nio dygn i världsträdet utan mat och dryck och sårad av sitt eget spjut får insikt i runornas väsen och kraft;

mot djupet vände jag mitt öga:
upp tog jag runor, / tog upp dem med kvidan

Det är Edvin Thall som i sin eddatolkning från 1912 använder ordet ”kvidan”, medan Erik Brate i sin tolkning från 1913 skriver att Oden tog runorna ”med rop” och även en mer sentida översättare som Björn Collinder använder verbet ropa i sammanhanget. ”Kvidan” brukar översättas med klagan eller jämmer och genom att använda detta ord kommer Thall i sin tolkning närmare Odens smärtsamma initiationsupplevelse än andra eddatolkare. Den shamanska initiationen är en smärtsam konfrontation med döden och en följande pånyttfödelse med ny kunskap och kraft. Behöver jag påpeka parallellen till det nyfödda barnets första skrik vid inträdet i denna värld?

Detta första skrik som vi människor upphäver är intimt sammankopplat med önd, den heliga vind som genomsyrar hela kosmos och ger allt liv. Egentligen är det inte det nyfödda barnet som skriker utan önd som skriker genom barnet. Den heliga vinden vill höra sig själv.

Detta första skrik hänger också samman med Den stora tomheten, Ginnungagap, ur vilken allt föds fram. Den första gestalt som uppstår i tomheten ur omfamningen mellan hettan och kölden är den tvekönade jätten Ymer, vars namn kan uttydas som den larmande. Ymer representerar alltså det urljud som uppstår vid kosmos födelse. I detta urljud, i detta urskrik, finns stor visdom och stor kraft.

Så nästa gång du vaknar mitt i natten och inte kan somna om utan får lust att skrika ut din förtvivlan ska du vara medveten om att detta skrik förutom att vara ett skrik om förödelsen av Moder Jord också är ett livets och pånyttfödelsens skrik, ett skrik som kommer ända från kosmos gryning och framfödandet av den materiella världen i form av Ymer, ett skrik som kopplar samman dig med Oden och alla shamaners initiationssmärta och ett skrik som påminner dig om att det är den heliga vinden, önd, som upprätthåller ditt liv. Det är önd som skriker genom dig och genom mig för att den vill lyssna till sig själv och för att den vill fortsätta att andas genom alla som går, krälar, flyger och simmar. Och för att visa att allt är ett och hänger samman. Och att alla är släkt. Mitakuye Oyasin, To All My Relations, Till alla mina relationer.