I mitten av 1970-talet skrev jag en recension av John Hedbergs bok Den blå hjorten som handlar om wixárica-indianerna i centrala
Mexiko. Den publicerades på Aftonbladets kultursida under rubriken Även skorpionen är en broder. Wixárica
anser, liksom de flesta andra urfolk, att allt är ett och hänger samman och att
alla är släkt. Så även om skorpionen kan vara besvärlig att handskas med och
man absolut inte vill ha den i sin bostad, än mindre bli stungen av den, så är
den ändå en släkting med en uppgift att fylla i tillvaron. Man måste respektera
den och får helt enkelt anpassa sig till att den finns.
Jag kommer att tänka på wixárica och skorpioner när jag
pillar loss sommarens fjärde fästing – den här gången från vänster smalben.
Jodå, jag är vaccinerad mot TBE men lik förbaskat brukar fästingbett kunna
vätska och klia i månader. Är fästingen en broder? Och vad innebär det i så
fall för dess rättigheter – och mina rättigheter och skyldigheter? Med vilken
rätt tar jag livet av en fästing – för att inte tala om andra besvärliga
varelser som bromsar, blinningar, myggor och knott?
Det är en sak att tala om alla andra varelser som ens
släktingar och att alla arter har sina ursprungliga uppgifter att fullgöra i
Det stora kosmiska kretsloppet, men en helt annan att med hjälp av en
fästingplockare försöka få ut den vidriga blodsugaren ur sin organism för att
sedan omsorgsfullt knosa den eller elda upp den. Handlar det, i ett
urfilosofiskt perspektiv, om ett brodermord? Urfilosofin gör ju ingen
kvalitativ skillnad på liv. Allt har liv. Och inte bara det; allt har själ,
medvetande, vilja och personlighet. Urfilosofin menar att det inte finns någon
kvalitativ skillnad mellan ex-vis mitt liv som människa, eller en vargs liv som
varg, och en fästings liv som fästing, eller en skorpions liv som skorpion.
Kommen så långt i mina funderingar försöker jag hitta en
utväg. Ett alternativ kan vara att helt konsekvent vägra ta någon annan
varelses liv – att försiktigt sopa vägen man vandrar för att inte trampa ihjäl
någon myra, att sätta andningsskydd för munnen för att inte oavsiktligt andas
in något litet flygfä och naturligtvis inte äta något som har liv och
medvetande. Men enligt urfilosofin så har ju också växter liv, själ och
medvetande så om jag ska vara helt konsekvent borde jag inte heller döda
morötter och potatisar för att livnära mig själv. En del människor löser detta
dilemma genom att bara äta av de frukter och frön som växterna frivilligt delar
med sig av. Då invänder jag; även ett sädeskorn eller ett blåbär har liv, själ
och medvetande och när man äter upp det så dör det.
De flesta urfolk löser dessa dilemman genom att förhålla sig
filosofiskt kreativt och dynamiskt. Man skapar helt enkelt berättelser om hur
ens egna förfäder och förmödrar för väldigt länge sedan fick tillstånd av
skapelsens heliga väsen att döda andra varelser för att livnära sig själva.
Naturligtvis under bestämda villkor, som att jaga, fiska och samla växter på
speciella sätt (hållbara skulle vi kanske säga idag) och att med ceremonier
tacka alla för att de stora kretsloppen ska fortsätta. En annan sorts
berättelser handlar om hur förfäderna och förmödrarna ingick avtal med andra
arter om olika typer av samarbete och utbyte av tjänster, t ex hur samerna kom
överens med hunden om ett ömsesidigt samarbete. Än idag finns traditionella
indianer i Nordamerika som talar om sina nationers diplomatiska relationer med
olika djurnationer.
Men det mesta av sådan diplomati tycks handla om
relationerna till djur som buffeln, vargen och björnen. Jag har aldrig hört
någon tala om diplomatiska relationer med fästingnationen och jag har aldrig
stött på berättelser som rättfärdigar att man avlivar besvärliga kryp. Snarare
då berättelser om hur farliga och giftiga varelser besitter stor visdom som man
kan få del av vid en konfrontation, t ex genom att bli stungen av en skorpion
eller biten av en skallerorm. I nordisk tradition har t ex huggormen haft en
stark magisk laddning. Men där handlade det inte om att bli biten av den utan
att själv fånga in och avliva en orm för att få del av dess botekraft.
Skulle det innebära att fästingen kan överbringa visdom? Har
jag aldrig hört. Däremot kan jag tänka mig att det finns ett budskap även i ett
fästingbett. Varför fick man ett bett just nu och just här, vad höll jag på med,
skulle jag ha gjort på något annat sätt? Betraktat i ett större perspektiv kan
man se fästingens ökande utbredning (och därav följande spridning av t ex
borrelia och TBE) som ett uttryck för obalanser orsakade av människan (stigande
temperaturer) och då kan man ju säga att Moder Jord verkligen skriver sitt
budskap direkt på vår näsa; all skit vi öser ut i atmosfären slår tillbaka mot
oss själva.
Det finns självfallet berättelser hos urfolk om hur man ska
förhålla sig till besvärliga och giftiga djur även om man inte upphöjer detta
till diplomatisk status. Oftast går de ut på att man helt enkelt ska undvika en
alltför nära kontakt. Det är sådant som antropologer kallar tabu. Sådan kunskap
har också hos oss tidigare överförts genom muntliga berättelser och vardagliga
förhållningsregler, t ex om hur man undviker att bli getingstungen eller få in
myror i huset. Ett alltmer urbant liv har underminerat mycket av denna folkliga
vardagsvisdom och numera tycks det normala vara att ringa Anticimex när man
skådar en getingbilla under taknocken eller en mus på balkongen.
Men det är ju en sak att undvika de obehagliga varelserna –
du sköter ditt och jag sköter mitt, som var kärnmeningen i olika skyddsformler
– en annan att helt sonika ta livet av dem. Jag har inget emot termiter, men
jag vill inte ha dem i mitt hus, sa Michael Harner på en shamankurs i Värmland
1983. Det handlar helt enkelt om att försöka kommunicera detta budskap till
termiterna och om de vägrar lyssna får man helt enkelt försvara sig och sitt.
Medicinmannen Rolling Thunder hade en omvittnad förmåga att samtala med
myggsvärmar och slippa bli biten samtidigt som andra personer i närheten led
svårt av myggbetten.
Enligt detta shamanska förhållningssätt har jag själv
försökt hålla myror och andra kryp borta från huset. Ni håller er där och jag
håller mig här. Men när myrorna bryter överenskommelsen och ändå kommer in, ja
då är det bara att drämma till! Diplomatins möjligheter är uttömda. Den som har
svårt att acceptera att slå ihjäl en myra bör studera hur myrorna själva beter
sig mot intränglingar från andra myrsamhällen. De är helt skoningslösa.
Så, jag säger till fästingarna; ni är mina bröder och jag
låter er vara i fred och sköta ert, men inte på min bekostnad. Försöker ni suga
mitt blod försvarar jag mig skoningslöst. Detta förhållningssätt ligger i linje
med ex-vis navajos sätt att använda sina fundamentala
lagar, den livssyn som reglerar deras uppträdande. Dessa lagar är inte
rigida utan tillämpas kreativt och dynamiskt i en värld som befinner sig i ständig
rörelse och där allt är ett och hänger samman.
Dessa resonemang föder många andra tankar om begreppet Moder
Jords rättigheter eller naturens rättigheter, som jag hoppas kunna utveckla i
nästa bloggtext.
