Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Jag strävar efter att manifestera det kosmiska i det jordiska genom shamansk aktivism.

lördag 23 juni 2012

Hybris, kalhyggen och vargattack


Gryningsdiserna har väckt mig tidigt den gångna veckan och jag har tagit löprundor strax efter soluppgången i härlig morgonsvalka och ackompanjerad av trädgårdssångare, svarthättor och gök. Men de naturliga morgonljuden har också störts av långtradare som dånat fram längs den smala vägen fullastade med tall och gran från flera pågående stora hyggen i trakten. Timmerbilarna kör i stort sett dygnet runt – ibland med tämligen magra trädstammar för den till synes omättliga massaindustrin.
En av mina grannar – en pensionerad skogsarbetare – ojar sig över slanorna som transporteras iväg; förr skulle träden vara 100 år innan de höggs, sedan blev det 80 och nu huggs de vid 60. En annan gammal skogsarbetare som jag brukar möta på mina löprundor längs skogsvägarna är bekymrad över alla fågelbon som demoleras när man kalhugger på våren och försommaren.
Jag är också bekymrad över skogsindustrins härjningar, som fullständigt nonchalerar hänsyn till ekologiska kretslopp och biologisk mångfald. Dess omstöpning av skogen till monokulturella gran- och tallplantager utarmar inte bara nuets skogar och djurliv utan framför allt framtidens. Avverkningsindustrins extrema oljeberoende innebär dessutom att kalhyggesbruket är fullständigt ohållbart på sikt. Från en ekonomisk ståndpunkt torde det även vara långsiktigt olönsamt – i synnerhet med tanke på att det omintetgör många andra viktiga framtidsnäringar som bygger på levande och mångfaldiga skogar, som olika varianter av träförädling, djurbete, bär- och svampplockning och annan matinsamling, fiske, turism och jakt. Man kan säkert ifrågasätta om skogsindustrin verkligen är lönsam ens på kort sikt.
Detta är några av tankarna som uppstår när timmerbilarna skramlar förbi – och då ser jag också kopplingen mellan dessa kalhyggen och den tragedi som nyligen utspelade sig i Kolmårdens djurpark när en grupp vargar attackerade och dödade en djurskötare (om det nu var så det gick till). Vargattacken var en sorts svar från naturen på en bisarr och befängd idé, nämligen att inte bara hålla vilda djur inspärrade i en djurpark utan dessutom genom flaskuppfödning och andra metoder försöka tämja dem, eller ”socialisera” dem som de djurparksansvariga kallar det. Men hallå; vargar är sociala djur som socialiserar sig själva. Att kalla domesticering av vargar för socialisering är vilseledande eller i värsta fall uttryck för djup okunnighet. Den domesticerade vargflocken i Kolmården var helt onaturligt sammansatt utan alfa-hanne och alfa-hona där resultatet blev en märklig flock som är vare sig varg-socialiserad eller fullt domesticerad. Att behandla vargar på detta vis är uttryck för mänsklig hybris – liksom att tro att man kan kontrollera en sådan varggrupp och förutsäga dess beteende. Vargarna gillade det inte. Naturen slog tillbaka. Vargar ska behandlas med den respekt och ödmjukhet som tillkommer vilda djur.
Den attityd som ligger bakom industriskogsbrukets kalhyggen är ett uttryck för samma sorts mänskliga hybris som manifesteras i djurparker. En hybris som ger människan rätt att efter eget godtycke använda andra arter och existensformer utan minsta inslag av respekt för de andras rättigheter och behov. På liknande sätt som Kolmårdens ledning tror skogsindustrins ledarfigurer att de kan kontrollera och förutsäga hela ekosystems beteende. Men räkna med att skogen, precis som vargarna i Kolmården, ”vantrivs i kulturen” (för att använda ett begrepp från Freud) och på ett eller annat sätt kommer att göra motstånd, slå tillbaka, bita ifrån.
Allt är ett och hänger samman. Allt har liv och medvetande och det gäller för människan att förstå och ödmjukt acceptera sin plats i Det stora kretsloppet.