Att ta tillbaka sitt tänkande

Hur påverkar den moderna digitala tekniken oss som människor? Förändrar den vad det innebär att vara människa? Vingklipper internet människans personlighet? Det är några av de väsentliga frågor som avhandlats i Obs! i P1 den senaste veckan. Jag ska här ta upp några egna konkreta exempel som visar hur tveeggad den digitala tekniken är – den ger fördelar men har också baksidor som förminskar vår mänskliga potential och ökar vårt slaveri under de ting som vi omger oss med.
Det första exemplet handlar om hur vi överlåter vårt tänkande, eller i alla fall allt fler tankefunktioner, till apparater och databaser som är bortom vår kontroll. Det gäller t ex när vi lägger allt mer av vårt minne i en vanlig mobiltelefon eller en smartphone. Nästan ingen kommer idag ihåg telefonnummer till sina vänner och familjemedlemmar – det får telefonen själv sköta om. Det är ju bekvämt men sårbart eftersom telefonen utan förvarning kan drabbas av en stroke som slår ut minnesfunktionen. Det kan man i och för sig gardera sig mot genom att ha telefonnumren nedskrivna i en liten telefonbok. Men man kan inte gardera sig mot den försämrade minnesfunktion som drabbar den som inte regelmässigt, på daglig basis, aktivt arbetar med sitt eget minne. Att släppa alltmer av det man vill och bör komma ihåg till elektroniska apparater och externa databaser eller ”molnet” för att använda ett modeuttryck är helt enkelt ett sätt att försämra sin egen tankeförmåga, förminska sin tankepotential och därmed också sin mänskliga potential och som en följd av detta bli lättare manipulerbar. I förlängningen kan man säga att detta faktiskt kan innebära ett hot mot demokratin, den äkta demokratin i ordets ursprungliga innebörd av folkstyre.
Det andra exemplet handlar om gps och internets olika karttjänster. Visst är det bra att snabbt kunna hitta adresser på en detaljerad karta i stället för att behöva gissa sig fram. Men när jag nyligen skulle köra från Stockholmstrakten till Växjö fick jag både av Eniro och av Google Maps förslag på resvägar som jag utifrån sunt förnuft misstänkte inte var de bästa. Jag följde ändå rekommendationen på nervägen och kunde konstatera att den inte var optimal. Utifrån egen kartläsning och fundering valde jag en annan väg hem som visade sig vara mycket bättre i alla avseenden – standard och bredd, snabbhet, trafikmängd, omkörningsmöjligheter, hastighetsbegränsningar mm. Och i själva Växjö där jag skulle leta upp ett bed & breakfast valde jag redan i förväg bort karttjänsternas virriga rekommendationer. Med hjälp av en stadskarta och mitt eget tänkande hittade jag en betydligt enklare väg genom centrala Växjö. Jag tog helt enkelt tillbaka kontrollen över mitt tänkande. Själva tankeansträngningen vid kartläsning och funderandet var inte bara rolig, den stimulerade också min hjärna att koppla samman nya synapser. Jag använder inte heller gps eftersom det är ett system som inte bara passiviserar och vingklipper det egna tänkandet utan också underminerar användarens känsla av rumslig belägenhet, förståelse för landskapets topografi. Dessutom är gps ett system som kontrolleras av Pentagon. USA:s krigsmakt kan när som helst stänga systemet för privata användare.
Mitt tredje exempel handlar om de så kallade sociala medierna på internet, som Facebook och Twitter och, i alla fall delvis, bloggosfären. Jag är själv sparsamt närvarande i det sociala nätverkandet men noterar att många är väldigt aktiva och tycks ha hav av tid att lägga ner på ideliga statusrapporter om vad man gör just nu eller hur man mår, kommentarer till andras statusrapporter, gilla-markeringar, spel- och applikationsinbjudningar, länkningar till youtube-filmer om allt mellan himmel och jord. Ibland tänker jag: har de inget liv? Och nästa tanke: vad gjorde de med all denna tid före Facebook? Läste de tidningar och böcker, träffade de eller ringde de till vänner i verkliga livet eller satt de bara och slappade eller kontemplerade tillvaron? Antagligen ägnade de sig åt någon verksamhet som inte var mallad av internetbolag och som troligen också innebar en mer kreativ användning av det egna tänkandet
De sociala medierna och smartphones har lett till att allt fler skriver. Idag skriver kanske fler människor än någonsin förr – i alla fall oftare – men de skriver kortare och ytligare. Skrivandet töms på innehåll och djup. Och – kanske viktigare – tänkandet, det djupa tänkandet, får allt mindre plats. Också tänkandet blir mer flyktigt och fragmentariskt och människor som tänker fragmentariskt får en fragmentarisk bild av verkligheten. Det i sin tur gör världen osammanhängande och obegriplig och människorna mer manipulerbara.
Ofta är det bättre att icke-göra, att bara vara, än att vara ”aktiv” på internet. Aktiviteten där är ofta illusorisk. Ta t ex alla namninsamlingar för eller mot saker som man uppmanas att ansluta sig till på nätet. Visst kan de fylla en funktion och visst kan man med dagens digitala kontaktnät snabbt få ihop väldigt många namnunderskrifter på en protest. Men lättheten att klicka sitt ja till en kampanj bidrar till att minska kampanjens tyngd. När jag och många andra 1979 gick runt och knackade dörr för att samla namn bakom kravet på en folkomröstning om kärnkraftens framtid la vi ner många, många timmar nerför och uppför trappor och vid dörrar i direkta möten med medmänniskor. Ett sådant idogt fysiskt och mentalt arbete ger större tyngd åt en kampanj. En sådan underskrift väger tyngre, är mindre flyktig och innehåller ett större mått av ansvar än en snabb knapptryckning via internet. Det vet också de makthavare som idag får ta emot massprotester från nätet.
När man använder termen sociala medier är det i sig en urholkning av det samspel, den samvaro och den samhörighet som ligger i ordets ursprung. Facebook och andra internetbaserade medier bör i stället kallas för pseudo-sociala medier. Visst – de tillfredsställer en del (men bara en liten del!) av våra genetiskt, evolutionärt nedärvda sociala behov. De behov som band samman de ursprungliga samfunden av samlare och jägare, såväl i vardagens bestyr med att samla mat och ved som i de mer ceremoniella och högtidliga stunderna kring lägerelden då man berättade om Drömtiden och alltings ursprung eller dansade för harmoni och balans.
Gemenskapen på pseudo-sociala medier kan aldrig ersätta de nätverk (oftast lokala eftersom reella nätverk alltid är platsbaserade) som knyter samman människor i verkliga livet. En revolution (som i Egypten) kan få lite hjälp på vägen av Facebook och Twitter när det gäller att sprida information om demonstrationer och möten men den verkliga revolutionen görs på gatan (som på Tahrir-torget), på arbetsplatser och i den fysiska världens samspel mellan människorna och mellan människorna och den övriga skapelsen. Om vi ska avveckla industricivilisationen och hitta fram till ett långsiktigt hållbart sätt att leva på jorden är det lokala sociala nätverk och handfasta praktiska kunskaper vi behöver utveckla. Vi behöver ta tillbaka vårt tänkande – både den ordinära och i den icke-ordinära verkligheten.